Tjöstelsröd med sina vackra gula byggnader vid bäcken är en kulturhistoriskt värdefull miljö, ett stenkast från den moderna villabebyggelsen.

Tjöstelsröd nämns så tidigt som 1388 i Oslobiskopen Eysteins jordabok (Bohuslän var ju norskt land fram till 1658). Mangårdsbyggnaden började uppföras 1697 som ett envåningshus. Kring 1810 fick den sitt nuvarande utseende med ännu en våning. Ägarna har genom seklerna varit många, alltifrån kyrkan till lagmän och storbönder.

1911 köptes gården av läkarparet Maria och Carl Mannheimer i Göteborg. Maria (Maja), född de Maré var dotter till landshövdingen i Falun och som dalkulla angelägen om att finna ett lantställe i Bohuslän som påminde om hennes uppväxtlandskap. Till sist bestämde de sig för Tjöstelsröd. Maja var under hela sitt liv – hon blev 100! - förälskad i naturen kring gården och i bygden. Tjöstelsröd var hennes ”projekt” och hon vistades här på sommaren och större helger. Med sin vänliga personlighet skapade hon en atmosfär av värme, skönhet och gott samarbete för gårdens bästa.

Familjen Mannheimers kulturintresse var starkt. Vid flygeln i mangårdsbyggnaden satt ibland vännen Wilhelm Stenhammar, ryktbar kompositör och 1907-1922 chefdirigent för Göteborgs Symfoniorkester. Konserthuset vid Götaplatsen finansierades för övrigt till stor del av Carls bror, finansmannen Hermann Mannheimer. Senare skulle advokat Love, son till Carl och Maria, bli orkesterns mångårige ordförande.

Redan 1915 kopplade doktorinnan Mannheimer – som vi ortsbor titulerade henne - ihop sin barndoms Dalarna med Tjöstelsröd. När Axel Nilsson, lantbrukarsonen som blivit chef på Röhsska museet i Göteborg, bad henne delta i arbetet med att rädda Ryafåret åt framtiden följde både hon och maken med till Skattungbyn och Sollerön. Där hade man tack vare Emma Zorns efterforskningar funnit små besättningar av den då utdöende lantrasen.

Mannheimers var intresserade av konst, konsthantverk, textilhistoria och svensk bondekultur. Nu fick de med sig ett antal ryafår hem till betesmarkerna på Tjöstelsröd.

Bohus Stickning grundas av en annan Emma, hustru till landshövding Malte Jacobsson i Göteborg.

Där skapas under första världskriget ett antal nödhjälpsarbeten åt bohuslänska kvinnor – med ull från fåren på Tjöstelsröd! Eller närmare bestämt från Oxholmen i Ljungskile skärgård där Maja lät fåren beta sommaren lång, i sammanlagt sextio år.

Mycket tack vare denna bohuslänska dalkullas engagemang kunde Ryafåret räddas till eftervärlden. En annan viktig faktor var att dalkullor i gemen envist hållit fast vid att smycka sina dräkter med den lockiga glansiga lammullen från just ryarasen.

Ivar Olovson från Ulvesund blev arrendator på Tjöstelsröd 1938. Till gården hörde också torpen Friborg, Pettersborg och Äset med folk som då gjorde dagsverken på gården. För sin egenodling därhemma förfogade de över cirka 5 hektar mark. Bland trotjänarna fanns syskonen Johan och Ida, länge bosatta på Äset vid Silverfallet. Ida utförde en mångfald hushållssysslor hos doktorinnan. Johan var allkonstnär: smed, vagn- och slädmakare, issågare mm. Han var den som höll bäckravinen öppen genom att hugga buskar och sly och köra hem veden för eldning i mangårds- och arrendatorsbostadens kakelugnar och spisar. Johan skötte också den stora trädgården med blommor, grönsaker, frukt och en idyllisk damm. Till gårdsmiljön hörde även mejeri, mjölförråd, tvättstuga och mangelbod. Här fanns förstås även vedbod, potatis- och hushållskällare.