Årets dramatiker

"Konsten att fungera i grupp" - Dorian Andersson

Dorian Andersson är född 1997 i Göteborg. Han är en nyutbildad manusförfattare och skriver helst för och om barn och unga. Oftast handlar hans texter om hur det är att växa upp, utforska sin identitet, vänskap och andra relationer. Förutom att skriva så håller Dorian gärna till i olika teatermiljöer. Både genom att titta på olika pjäser eller vara med och arbetar med pjäserna på olika sätt. Han har bland annat varit regiassistent och sufflör.

Om pjäsen

I Konsten att fungera i grupp möter vi en skolklass. Här finns gänget som längtar in i tonårsvärlden, just har upptäckt hudvårdsrutiner och gärna går på fest. Här finns också den andra gruppen, som inte riktigt vet vad de ska göra längre nu när det liksom inte riktigt är okej att leka ihop på rasterna. Vi möter också bästisarna Jackie och Inge som alltid hänger ihop – vilket Jackie tycker är helt fantastiskt, medan Inge har börjat tänka att det kanske kunde vara givande att umgås med andra också... Och så har vi Mio. Mio som helst sitter för sig själv och ritar bilder på sin hamster, som kanske också är Mios enda riktiga vän.

Pjäsen tar sin början när balansen i klassen precis ska till att rubbas rejält. Klassföreståndaren och kuratorn har just kommit in i rummet och de påstår nu att gruppen har problem. Mio är utanför, säger de, kanske till och med mobbad?

Men är det verkligen så? Vill Mio inte vara med, eller får Mio inte vara med? Och hur vet man det helt säkert egentligen? I pjäsen får vi följa gruppen när de minns och återberättar händelser från den senaste terminen för att försöka förstå om det som de vuxna säger stämmer. Men kan man lita på det man minns? Och tänk om man minns helt olika?

"När vi var områdets (k)ungar" - Ida Linde

Ida Linde är född 1980 i Umeå. Numera bor hon i Rissne, Stockholm. Ida har många kompetenser och är bland annat författare, dramatiker, översättare och skrivpedagog. Hennes senaste bok heter Karons tunnelbana.

Om pjäsen

Ett gäng unga människor träffas varje dag på en lekplats trots att de egentligen börjar vara lite för stora för det. De är ett gäng och älskar att vara just det. De har vuxit upp tillsammans i det här området, är tätt, tätt sammansvetsade och vet nästan allt om varandra. De har varandras rygg – det säger de i alla fall – i vått och torrt, för så är det när man är del av gänget.

Men vad händer när vissa i ett gäng plötsligt visar sig dölja saker för andra? När andra slags lojaliteter uppstår? Och hur är det där med att ha varandras rygg egentligen, när det innebär att utsätta sig själv för stora risker? När alla befinner sig i gränslandet mellan att vara barn och ungdomar och vissa drivs allt mer av att testa var olika slags gränser egentligen går? Vad händer när gängtillhörigheten blir tvingande snarare än trygg, samtidigt som den också är det bästa man har?

I Det var vi som var områdets (k)ungar följer vi gängets utveckling från att vara barn som leker kurragömma till att de börjar begå faktiska brott. De stjäl godis, stjäl en telefon och planerar slutligen att stjäla ett dyrt smycke. Pjäsen undersöker grupptillhörighet och gruppdynamik och lojalitetens konsekvenser. I grund och botten är det dock en pjäs om vänskap och det både svåra och härliga med att växa upp ihop.

”Försvunnen: Pojke i grön jacka”- Ninna Tersman

Ninna har varit verksam som dramatiker sedan 2001. Hennes pjäser har spelats på bland annat Riksteatern, Uppsala
Stadsteater, Norrbottensteatern, Regionteater Väst, Angeredsteatern, Ung Scen Öst, samt hos flera frigrupper och på
Radioteatern. Hennes dramatik har också spelats i Australien och USA.

Några av de mer uppmärksammade pjäserna är
dramatiseringen av Gun Britt Sundströms roman Maken för Riksteatern samt Jävla Parasiter som spelats på Teater Tribunalen
i Stockholm och på La Mama Theatre i Melbourne under originaltiteln Fucking Parasites.

Ninna skriver för vuxna och för barn och unga. Hon har tidigare skrivit pjäsen Kollaps, för Riksteaterns projekt LÄNK. Ninna arbetar som dramaturg på Riksteatern sedan 2010.

Om pjäsen

Clarissa, 14, är helt säker. Hon har läst i tidningen att en 12-årig pojke från området där hon bor är försvunnen. Clarissa bara vet att den som de letar efter är Dejan, som bor i en lägenhet på hennes gård. Allt stämmer, till och med den gröna jackan.

I hemlighet börjar Clarissa engagera sina vänner i att försöka hitta Dejan, och tillslut är de en hel liten grupp som ägnar sommarlovet åt att kartlägga var han kan ha tagit vägen. Till en början är det hela egentligen mest på lek, men allt eftersom tiden går blir ungdomarna mer och mer engagerade och drivna i sitt sökande. När några av dem till slut bryter sig in i Dejans familjs lägenhet har leken blivit på blodigt allvar.

Försvunnen: Pojke i grön jacka är en pjäs som berättas fram kollektivt, där publiken får höra historien ur flera olika perspektiv. Det är både ett försvarstal om varför det blev som det blev, en ren skildring av det som hände och öppet ifrågasättande av vems fel det egentligen var att det gick så långt som det gick.

Pjäsen kan också ses som ett undersökande av vad som kan hända när vi låter fantasin kollektivt skena iväg och slutar lyssna till förnuftiga argument. För hur lätt är det inte att bli förförd av en fantasi, när man önskar att verkligheten vore lite mer spännande?

Intresseanmälan FLÄTAN 2023