Sonia Sherefai har arbetat med föräldrautbildning i form av studiecirklar för föräldrar med utländsk bakgrund ända sedan 90-talet. Föreläsningen för skolpersonal i Uddevalla är en del av projektet Jämlikt föräldraskapsstöd, ett 3-årigt förvaltningsövergripande projekt finansierat av Hälsopolitiska rådet.

Föreläsningen tog avstamp i de olika erfarenheter man kan ha med sig som Sverige- respektive utlandsfödd vårdnadshavare i Sverige idag. Sverige är ett land som har haft fred i 207 år. Vårt samhälle är demokratiskt och sekulariserat, med en lång historia av folkbildning. Mänskliga rättigheter är självklara och förtroendet för myndigheter är högt.

Många vårdnadshavare i Sverige kommer från länder där krig är en del av vardagen. Familjer har splittrats och det kan finnas oro för familjemedlemmar som är kvar i hemlandet. En del av de människor som kommer till Sverige kan helt sakna erfarenhet av att gå i skolan. Familjerna har ofta en patriarkal hierarki och kollektivet är centralt.

- Men dessa människor har andra erfarenheter som är värdefulla, och som de kan bygga vidare på. Utgångspunkten är att alla föräldrar är kompetenta och en resurs, om bara rätt förutsättningar finns, säger Sonia Sherefai.

Olika erfarenheter och förväntningar kan dock föra med sig många kulturkrockar i kontakten med förskola och skola. En förlorad trygghet kan också göra det svårt för föräldrar att exempelvis lära sig ett nytt språk eller ha kraft till att engagera sig i sina barn på det sätt som svenska samhället förväntar sig. Misstro till myndigheter skapar rädsla och rädslan kan leda till att många föräldrar abdikerar från sin föräldraroll.

Två världar skapar oro

Frågan vem är jag som förälder i det nya landet ställer sig många föräldrar, när förutsättningarna runtomkring familjen har förändrats. Många vuxna saknar sitt liv i hemlandet och drömmer om att återvända. De ramlar tillbaka till dåtiden samtidigt som barnen snabbt rusar in i nutiden, lär sig svenska språket och får ta mer ansvar än vad de kanske klarar av. Resultatet kan bli att barnen lever i två olika världar med två olika värderingssystem, vilket skapar oro och förvirring. Vilka ska barnen lyssna på – familjen eller förskola, skola och myndigheter? Brist på goda vuxna förebilder vilket kan göra att barn och ungdomar skapar egna kulturer, som varken hör till hemlandet eller till det nya landet.

Våga diskutera olikheter

Lösningen, berättar Sonia Sherefay, är att föra över ansvaret till där det hör hemma. Ansvaret för barnen måste ligga hos föräldrarna, det är de som känner sina barn. Personal inom förskola och skola kan inte överta det ansvaret, utan vi måste i stället hjälpa föräldrarna att vara föräldrar. Det kan vi göra genom kommunikation; att ha modet att föra upp olikheter, regler, normer och seder till ytan och förklara dem. Våga diskutera, och alltid med utgångspunkt i empati.

Berätta om verksamheten

- Förskolan och skolan gör ett fantastiskt arbete, men måste bli bättre på att berätta om vad de gör och varför, säger Sonia.

Förtroendefulla relationer och en fungerande samverkan mellan skolan och hemmet ökar elevens utvecklingsmöjligheter. Ju mer föräldrarna får veta om skolan, desto bättre kan de engagera sig, förstå och hjälpa sina barn. I många länder står skolan för både uppfostran och utbildning och föräldrarna blandar sig inte i skolans arbetssätt eftersom skolan är en förlängning av hemmets uppfostran.

- Det var inte så länge sedan skolan i Sverige byggde på samma auktoritära struktur, säger Sonia.

Förklara skolans uppdrag och ansvar, elevens ansvar och föräldrarnas ansvar. Berätta exempelvis om pedagogik, arbetssätt, läroplaner, betyg, om vad ett utvecklingssamtal är och varför ska man gå på föräldramöten. Förklara verksamheternas rutiner; vad man exempelvis gör på förskolesamlingen och varför det är viktigt att vara i tid till den.

- Hänvisa gärna till forskning kring barns utveckling och lärande. Det viktigaste är dock att både förmedla och ha tillit till att alla vill barnets bästa, säger Sonia Sherefai.